Weirdo.

Jag har kommit på att bloggen är bra att ha när man ska fördriva tiden i skolan. Inte för att jag har så mycket att säga, men det ser åtminstone ut som att jag gör något viktigt när jag sitter här och skriver. Kaffetermosen står bredvid, hörlurarna sitter i och benen är lagda i kors. Får ni känslan? Om det inte hade varit så himla kallt hade det faktiskt varit rätt trevligt. Men jag passar på att njuta nu innan föreläsningen börjar för det vi ska gå igenom idag fattar jag absolut ingenting av och det gör mig smått (väldigt) frustrerad. Det finns nog ingenting som gör mig så irriterad som när jag inte förstår saker jag måste lära mig. Vet inte varför egentligen, men när det inte finns ett logiskt samband som jag förstår så kryper det i hela kroppen. Så fort jag förstår rinner dock irritationen av och jag är på gott humör igen. Haha ja, jag är störd, men kan inte göra så mycket åt det tyvärr.

Att titta på gamla bilder och drömma sig tillbaka till sommaren kan också få tiden att gå. Här är i Spanien när vi var bruna, snygga och hade det fantastiskt roligt!

Puss

61 dagar

Kan ni också få en känsla av total lycka ibland? Idag är en sådan dag. En dag då jag känner en stor tacksamhet över att få ha det liv jag har. Allt är verkligen inte toppen, men jag är omgiven av så många oerhört fina människor, och idag är det tillräckligt för att få mig att känna så mycket kärlek. Kärlek till min familj, min släkt, min pojkvän och mina vänner. Ni ska veta att ni är fantastiska! 

Lite dumt är det dock att jag inte träffar någon av er idag, så kärleken som snart bubblar över kan ta sig uttryck i vad som helst. Det kan till och med bli så att någon random människa på tåget kan få sig en kram, för när lyckan tar över har jag liksom svårt att kontrollera min kropp. Tack och lov att jag får träffa kalmargänget imorgon, jag kommer äta upp er allihop!

Älskade ungar. Ni har sannerligen en förmåga till att testa tålamodet, men den glädje som ni sprider är oslagbar <3 

Puss

It's going down

Alltså, denna dag är ju ett skämt. Redan igår började det gå utför, men idag har det varit som att falla ner för ett stup. Jag vaknade upp med en känsla av att någon måste kört över mig med en ångvält. Huvudet dunkade, näsan var igenkorkad, halsen sved och varenda led i kroppen gjorde ont (det sistnämnda beror dock på träningsvärk). Igår märkte jag att luften i mitt bakdäck börjat pysa ut, och mycket riktigt fick jag idag klart för mig att det var punka. Jag fick alltså snällt ta mig ut i kylan för att lämna cykeln på verkstaden där jag fick ett härligt besked om att den kommer vara klar först på tisdag.. what to do!? Jag jobbar nämligen idag 14.15-21.45 och imorgon mellan 06.15-15.00.. Imorgon verkar jag få låna Jonnas cykel iaf, tack och lov för det! Men idag var jag tvungen att ta bussen.. skulle byta buss på stationen och ser samtidigt som jag hoppar av den första att den andra åker iväg.. Det innebar 15min vänta i isande kyla med en kropp som redan protesterade av förkylning samtidigt som jag blev sen till jobbet, underbart!

Väl på jobbet fungerade inte min inloggning på datorn så jag har fått jaga runt på IT-service ett bra tag för att till slut få tag på en kille jag pratade halva samtalet på engelska med innan jag insåg att han också var svensk.. Det är dessutom bök med några av gästerna som ska komma idag och jag är återigen ensam på hotellet. Detta kan sluta hur som helst! Efter jobbet vet jag också att jag kommer få vänta 30 min på stationen för att kunna ta bussen hem, inte något man gärna vill en lördagskväll 22.30 när man ska upp tidigt dagen efter. Sist men inte minst glömde jag mobilsladden hemma och batterinivån är redan låg, varför blir det alltid så!?

Just det, mitt i all cykelpanik glömde jag också bort min tvättid och kommer därför få gå med skitiga kläder till onsdag morgon.. avundsjuka? Haha, det går inte göra mycket annat än skratta åt hela den här situationen.. Man kan ju tycka att det räcker med att behöva jobba när man är sjuk, men icke. Nu ska jag bara försöka överleva till söndag kväll!

Puss

Make a call

Då var skolan igång igen! Alltid lika roligt att börja en kurs där det första föreläsaren säger är att de flesta brukar kugga tentan och att kursen är riktigt svår.. om hon ville skrämmas så lyckades hon dock inte för jag är taggad! Tror jag och Johanna kan klara av detta rätt bra, om vi bara vill.

Nu är jag i alla fall tillbaka i Kalmar igen och tycker det är rätt skönt att få en kväll för mig själv. Jag är van vid att få min egentid, så en dryg vecka med människor runt mig konstant gör en kväll som denna uppskattad. Jag påpekade detta för mamma i telefon, men kom samtidigt på att jag oavbrutet suttit i telefon sedan jag kom innanför dörren. 5 samtal och nästan 3 timmar senare känns det kanske som att jag blivit lite sällskapssjuk ändå? Sista tiden har helt klart gjort att jag blivit bättre på att prata i telefon i alla fall. Istället för att skicka iväg ett sms har jag börjat uppskatta att ringa och få prata med personen i fråga. Man kan ju tänka sig att det är ett tecken på mognad men för att vara ärlig så är det nog snarare ett tecken på lathet..

Puss

I am, because of you.

Det är helt klart underskattat att sitta själv på ett fik, iaf när man har tillgång till en dator. Så, här sitter jag nu med datorn i knät och en chai latte bredvid mig. Jag fick snällt stiga upp tidigt idag för att kunna få skjuts till stationen, så jag har en del tid att döda innan första föreläsningen börjar 13.15. Tiden springer ju dock iväg och snart måste jag ta mig ner till stationen igen för att möta upp Johanna. Hon kom inte in på den kursen hon ville vilket gör att hon kommer läsa tillsammans med mig hela vårterminen. Tråkigt för henne, men mycket mycket bra för mig!

Veckan hemma har flugit förbi, helgen likaså. Nog för att jag ser fram emot att komma igång igen men det är alltid lika tufft att lämna. Tror det är rätt bra att jag får umgås med min syster och hennes familj ikväll, en ensam kväll i Kalmar hade inte varit att föredra. Det tar alltid lite tid för mig att hitta tillbaka till motivationen igen efter att ha varit hemma, eller som nu, när jag umgåtts med snyggingen nedan. Det dröjer tyvärr innan vi kan träffas nästa gång så dagens avsked var mindre roligt.. Men har man distans så har man, bara att bita ihop och kämpa sig tillbaka till vardagen igen.

Eftersom det är honom helgen fått kretsa kring får denna bild avsluta detta inlägg och fungera som en sammanfattning av en mycket bra helg!

Puss

Att bara vara.

Höstterminen är avklarad och jag har 3 lediga dagar kvar innan vårterminen har sin början. Jag har landat in hemma i Sävsjö och spenderade gårdagen med min ena syster och min kära mamma. Vi fikade med mormor och morfar, spanade in kusinens nya lägenhet, tog en långpromenad i solen och sen fick jag håret klippt och färgat. Jag har även fått umgås lite med pojken min de två sista dagarna då han passat på att sova här eftersom han jobbat i närheten. Det har verkligen känts lyxigt att få se varandra mitt i veckan, men det lär också dröja tills det sker nästa gång.. Man får njuta av nuet dock, och ta vara på den tid man får! Jag får trots allt träffa honom hela helgen också, underbart :)

Hur mycket jag än kommer ångra att jag säger detta så tror jag att jag varit ledig lite för mycket det sista.. jag börjar bli rastlös! När Tobbe åkt till jobbet på morgonen har det inte alls varit kul att stanna kvar hemma.. jag vill också jobba! Det låter ju sjukt när man skriver det, men det kliar i fingrarna. Jag vet fortfarande inte exakt vad det är jag vill göra, men hoppas på att få tag i något sommarjobb som kan leda in mig på rätt väg iaf. Frågan är vart man ska börja söka? Suck.

Feeling good.

Det är rätt konstigt hur snabbt man faller i och ur rutiner egentligen. Lika naturligt som det kändes att bo hemma under jul och nyår, lika naturligt har det känts att sitta med skolarbete de sista dagarna. Det tar inte mer än några timmar, sen är man inne i rutinerna igen. Friskis har hunnit få sig ett par besök och gårdagen bjöd på det vanliga fredagsmyset. Jag trivs verkligen i Kalmar men det kändes något tungt att komma tillbaka denna gång. Det finns ju ännu mer som lockar därhemma nu och efter tre veckors intensivt umgänge med familj och vänner kändes lägenheten ovanligt tom och kall. Dock blev det sjukt mycket bättre när jag fick återförenas med Kalmartjejerna! Våra pluggdagar i mjukiskläder är inte helt fel ändå :)

Jag har en rätt skön känsla i kroppen nu och livet känns riktigt bra. B-uppsatsen, som gav en hel del ångest innan jul, är i stort sett klar och vi har bara lite finslip kvar att göra imorgon. Resultatet på sista tentan kom tillbaka positivt och efter vår opponering på tisdag får jag återigen åka hem för nästan en hel veckas ledighet innan nästa kurs börjar. En kurs jag för en gångs skull ser fram emot och som jag tror kommer passa mig perfekt. Att jag dessutom kommer läsa den i Växjö gör att jag får spendera en massa extra tid med min fina syster och hennes familj - några jag sett alldeles för lite av i jul.

För första gången på länge finns det ingen klump i magen när jag tänker på veckorna som ska komma. Det finns ingen nervositet eller orolighet utan jag känner ett slags lugn som får mig att må bra. Det är först i efterhand jag förstått att jag var ordentligt sönderstressad innan jul. Jag hade absolut ingen matlust, sov dåligt och fick början till vad många trodde var magkatarr. När jag kom hem till jul hade jag gått ner i vikt och jag insåg att det var dags att lugna ner sig lite. Jag har alltid tyckt att det är onödigt att stressa upp sig över saker man inte kan påverka men när det väl kom till kritan hade jag inte det som krävdes för att behålla lugnet. Jag försökte verkligen ta en dag i taget och andas djupa andetag men när klumpen i magen väl börjat gro var det svårt att göra något för att hindra den. Nu är jag dock på banan igen och jag planerar att stanna här! 

Kunde jag bara fått befinna mig på en plats som denna så jag haft möjlighet att jobba på brännan och inte varit så fruktansvärt blek hade livet varit perfekt.. men man kan inte få allt! Får drömma mig bort så länge och hoppas på att en resa till solen kan ske senare under året istället :)

Puss

2014

Vänner, 2014 är här!

Som vanligt vid den här tiden av året måste man ta en titt i backspegeln. Vad hände egentligen under 2013? Denna bild lades upp förra nyårsafton, där texten löd: "2013 - let's make it a great one". Jag ville verkligen göra 2013 till ett bra år, och jag må säga att jag lyckades rätt bra.

Några av de mål jag hade skrev jag ut här på bloggen. Bland annat skrev jag såhär:

- Under hösten har en klättring mot många av de mål jag satt upp i livet börjat och under 2013 har jag bestämt mig för att nå upp till toppen. 
- Det handlar om att bli nöjd med mig själv, både i personlighet och kropp.
- Jag har börjat förstå att så länge viljan finns där är man mycket starkare än vad man tror. Det kommer säkert finnas många fienden i mitt liv, men från och med nu ska det inte längre vara mig själv.
- Erfarenheter är det som skapar och bygger upp så under året ska jag utsätta mig för utmaningar. Jag vill ta mig ur min "comfort zone" och växa i mig själv för var dag som går. En stor utmaning kommer vara träningen, där jag för första gången ska nå mina mål. Det handlar om att må bra och slippa ångesten för sommarn och dagarna på stranden.

It's all about believing in yourself
- mitt motto under 2013.

Även om träningen fanns med på listan så kände jag att ett nyårslöfte där jag främst skulle jobba med min personlighet betydde mer än det vanliga med godisförbud och ett nyttigare liv. Jag ville verkligen bli mer trygg i mig själv och våga vara mig själv utan att bry mig om andra människors åsikter. Utmaningarna blev många och det handlade framförallt om möten med andra människor. Jag har satt mig i situationer där jag känner mig smått obekväm och gjort saker jag aldrig skulle fått för mig att göra för ett par år sedan - vilket har bidragit till ett starkare jag. Jag känner verkligen att jag har en helt annan trygghet i mig själv idag än vad jag hade för ett år sedan. Som sagt så fanns träningen också med i bilden, där jag ville nå mina mål och slippa ångesten, men idag känner jag att det inte spelar någon roll. Jag tror att jag ser ut på ungefär samma sätt som för ett år sedan (minus ett par kilon kanske) och jag trivs hur bra som helst. Det finns absolut ingen ångest kvar, för det är såhär jag ser ut och jag vet att mina nära och kära tycker om mig ändå. Träningen under 2014 ska endast handla om att må bra, inte om att gå ner i vikt. Jag kommer äta det jag känner för att äta samtidigt som jag kommer fortsätta köra favoritpassen på friskis - det är då jag mår som bäst!

2013 bjöd även på ett nytt jobb - receptionist på Scandic. Det var ett av de bästa ögonblicken under året, samtidigt som det också var det som gav mest ångest. Så mycket att lära sig under så lite tid! Men jag klarade av det, och alla problem löstes på ena eller andra sättet. Att jag dessutom fick jobbet enbart på grund av mitt CV och personliga brev gav självförtroendet en skjuts uppåt!

Värt att nämna är att det bjudits på en hel del resor under året, de största är skidsemestern till Vemdalen med familjen, London med kalmartjejerna, Spanien med samma gäng, Göteborg med systrarna och så avslutades det med ännu en skidsemester, denna gång till Sälen med ett kompisgäng. Förhoppningsvis kan 2014 fortsätta på samma sätt!

Vad är då målen för 2014?

Faktum är att jag bara har ett enda mål denna gång: Att må bra
Det här ska bli ett år av glädje och kärlek där jag ska fortsätta utvecklas som person samtidigt som jag ska njuta av livet och umgås så mycket som möjligt med mina nära och kära.

Slutet av 2013 blev nämligen alldeles fantastiskt bra. Resan till Sälen bjöd inte bara på skidåkning utan låg också till grund för att jag numera kan kalla mig själv flickvän. Jag har lyckats fånga en oerhört fin man och jag ser fram emot vad 2014 kommer att erbjuda oss. Jag fick utan tvekan den bästa starten och magkänslan säger att det bara kommer fortsätta uppåt. Leendet sitter där det ska och lyckan är svår att beskriva.

2014 - nu kör vi!

Puss